Mynt

Mynt, av latinets moneta, är ett stycke metall utgivet som betalningsmedel och försett med en prägling som anger utgivare och värde.

se Sveriges mynthistoria i galleriet

Myntets åtsida visar som regel utgivarens bild, namn eller vapen medan frånsidan antingen endast visar valören eller ett motiv som anspelar på någon viktig händelse eller på utgivningsorten. Inskriften på ett mynt benämns legend. Omskriften är den text som löper längs myntets kant, och randskrift är upphöjda eller nedsänkta bokstäver längs randen. De äldre myntsystemen baserades på handelsvikter av samma metaller. Prägeln på mynten garanterade en bestämd vikt och ett bestämt värde. Om myntmetallen legerades med billigare metaller försämrades myntkvaliteten.

De äldsta mynten präglades vanligen på ett klot- eller äggformat myntämne, men utvecklingen gick ganska snart mot flata mynt, eftersom dessa kunde produceras betydligt snabbare. Under nyare tid har mynten som regel varit cirkelformade, men undantag som t ex fyrkantiga klippingar har förekommit.

De första egentliga mynten präglades omkring 600 f. Kr. i Lydien och Jonien i Främre Asien. Dessa mynt är i metallen elektrum, en naturlig legering av guld och silver. Den siste lydiske kungen, Kroisos (ca 560-547 f.Kr.) lät prägla de första rena guld- och silvermynten. Från Lydien och Jonien spreds myntpräglingen till den grekiska och stora delar av den orientaliska världen. Silver var den viktigaste myntmetallen, samtidigt användes koppar från omkring 400 f.Kr.

De grekiska mynten är med sina bildmotiv ofta kulturhistoriskt och konstnärligt intressanta. De visar gudabilder, mytologiska scener, djur och växter. Från 300-talet f. Kr. blev fursteporträtten dominerande. En mycket spridd och allmänt accepterad mynttyp blev tetradrachmen, dvs 4 drachmer, med den athenska ugglan. Mynten var en tidig form av gemensam valuta för hela Medelhavsområdet, en föregångare till dagens euromynt.

Först på 200-talet f.Kr. utgavs mynt i det romerska riket. Man göt till en början mynten i koppar. Senare präglade man mynten i silver (denarer) och guld (aureus). De romerska mynten blev de viktigaste förebilderna för myntens utformning i alla länder ända in i våra dagar.

Folkvandringstiden (300-400-talen) dominerades av öst- och västromerska guldmynt (solidus). Senare lät även väst- och östgoterna (500-700-talen) prägla guldmynt. Det islamiska väldet efterliknade guldmynten genom dinaren och silvermynten genom dirhemen. Dessa mynt var bildlösa och endast försedda med arabisk text.

Bristen på guld framtvingade emellertid under 600-talets slut en övergång till silvermynt. Under Karl den store nyordnades myntväsendet (795) och silverdenaren fastställdes som en myntenhet. Denaren blev grundläggande för hela det västerländska myntväsendet från 700- talets slut till 1200-talets slut. Valören förekom under namnen denier, penny, pfennig, penning i Frankrike, England, Tyskland och Skandinavien.

Från 1100-talet präglades i Tyskland ensidiga mynt, s.k. brakteater. På många håll försämrades denaren kontinuerligt. Som en följd av detta och p.g.a. att handeln ökade mellan länderna tillkom från 1200-talet större myntsorter. Guldmynt som den florentinska florinen, den venetianska dukaten och den engelska nobeln började cirkulera i Europa. I hansastäderna blev under 1300-talet witten av silver den viktigaste myntvalören.

Mot slutet av medeltiden blev det vanligt att sätta ut valörbeteckning och årtal på mynten. Guldbristen gjorde att man återigen övergick till silvermynt. Mot slutet av 1400-talet präglades i Tyrolen s.k. gulden-groschen vilka motsvarade florinens värde. Viktigast av de stora silvermynten blev den 1518 präglade tyska talern. Talern är förebild till valören daler, (samt även daalder, dollar och mynt som peso, rubel, piaster, ecu och crown). På detta mynt byggdes ett rikt differentierat myntsystem upp under 1500-1600-talen i ett flertal länder. Man började mer regelbundet använda koppar i de lägre valörerna som från denna tid fick karaktären av undervärdiga skiljemynt.

Under 1700-talet blev sedelmynten alltmer vanliga. Samtidigt blev guldmyntet viktigare som huvudmynt, t.ex. louisd´oren i Frankrike.

Under 1800-talet togs nya metaller i bruk för mynten, t.ex. nickel och legeringar av koppar och nickel och så småningom även järn, aluminium och zink. Idag är inga reguljära mynt av rent silver eller guld. Myntens betydelse har minskat och utvecklingen har ofta gått mot färre valörer.

I januari 2002 infördes valören euro (1 euro = 100 cent) i elva europeiska länder. Därmed fick en stor del av Europa gemensam valuta.

Lästips: National Encyklopedien.