Kulturmiljölagstiftningen i Sverige

Redan år 1666 stiftade Sverige, som första land i världen, en fornminneslag. Genom denna fastslogs att alla fornlämningar tillhörde staten, och att all åverkan på dem var förbjuden.

Kulturmiljölagen

Den 1 januari 2014 ändrade Lagen om Kulturminnen namn till Kulturmiljölagen (1988:950). Lagen innehåller bland annat bestämmelser för skydd av värdefulla byggnader liksom fornlämningar, fornfynd, kyrkliga kulturminnen och vissa kulturföremål.

”Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda kulturmiljön. Ansvaret för detta delas av alla”

Fasta fornlämningar

Fasta fornlämningar ska vara lämningar efter människors verksamhet under forna tider, de ska ha tillkommit genom äldre tiders bruk och vara varaktigt övergivna. Detta gäller generellt inte en lämning som tillkommit 1850 eller senare.

Vanliga fornlämningar där mynt har påträffats:

·         gravar, gravfält, kyrkogårdar och andra begravningsplatser

·         samlingsplatser för rättsskipning, kult (offergropar, offerkällor), handel

·         lämningar av bostäder, boplatser, arbetsplatser, arbetsliv och näringsfång

·         ruiner av borgar, slott, kloster, kyrkobyggnader, försvarsanläggningar

·         skeppsvrak äldre än etthundra år

Fornfynd

För att påträffade föremål ska räknas som fornfynd ska de antas var från tiden före 1850 och sakna ägare. Staten äger fornfynd som upphittas i eller vid en fornlämning och har samband med denna. Fornfynd som hittas under andra omständigheter och är äldre än år 1850 tillfaller upphittaren, som är skyldig att erbjuda staten att köpa in fyndet. I Kulturmiljölagen kallas det hembud.

Källor: www.raa.se (Vägledning från Riksantikvarieämbetet Fornlämningsbegreppet och fornlämningsförklaring För tillämpning av 2 kap. 1 och 1a §§ kulturmiljölagen)

www.riksdagen.se Kulturmiljölag (1988:950)