In på företags- och fastighetsmarknaden

Det förhållandet att föreningsbankerna liksom sparbankerna hade en svag eller oklar ägarkrets bidrog säkerligen också till de försämrade resultaten men framför allt det faktum att flera av dessa banker hade tvingats att ta större risker än de etablerade affärsbankerna för att komma in på företagsmarknaden.

Kreditförlusterna växte i procent av utlåningen från 1,2 procent 1990 till 6,1 procent 1992 för föreningsbankerna.

De svenska bankerna tvingades att skapa särskilda företag för hanteringen av nödlidande kreditengagemang. Liksom Sparbanken byggde upp Tornet beslutade Föreningsbanken att dessa arbetsuppgifter skulle hanteras av Mandamus.

Det bedömdes också sannolikt att Föreningsbanken, liksom resten av banksystemet, med Handelsbanken som undantag, skulle behöva ansöka om någon form av statligt stöd. Genom diverse företagslån och en av staten garanterad nyemission år 1993 kunde dock banken gå igenom krisen utan betydande statlig inblandning.

Förväntningarna om prisuppgång på fastigheter och aktier var mycket överdrivna under andra hälften av 1980-talet och därmed expandera kreditefterfrågan. Bygg- och fastighetsbranschen stod för drygt hälften av nyutlåningen hos banker och kreditinstitut.

Föreningsbanken drogs med och gjorde en inbrytning på en marknad som man inte riktigt behärskade, nämligen fastighetsmarknaden. En viktig omständighet var, att förutom fasigheternas finansiering direkt via banken, bidrog dessa via finansbolag till fastighetens toppfinansiering.