Gränsdragningar

I 1892 års lag markerades en klar gränsdragning mellan spar- och affärsbanker.

Sparbankernas uppgift var att samla upp sparmedel från vanligt folk, affärsbankernas roll blev att sköta kontakterna med näringslivet och sörja för dess behov av bankservice. Därmed lades hinder i vägen för sparbankerna att utveckla den verksamheten, som tidigare hade kunnat anpassas efter de krav det lokala samhället ställde.

Den påtvingade arbetsfördelningen mellan sparbanker och affärsbanker inledde ett långt förhållande, som inte skulle se sitt slut förrän efter tre nya sparbankslagar och efter drygt 75 år.

Sparbankerna hade från början ansett sig ha en sparfrämjande uppgift. I nästa sparbankslag, som kom 1923, slogs denna uppgift fast: "Sparbankerna har till uppgift att befordra sparsamhet genom att bedriva in- och utlåning av penningar och i samband därmed stående verksamhet."