Sparbankslagen

I den första sparbankslagen, 1892, gavs viss möjlighet att använda en del av överskottet för "väckande av håg till ökad sparsamhet".

I nästa sparbankslag, 1923, slås sparbankernas sparfrämjande uppgift fast i dess inledning. Det som skulle komma att få vittgående konsekvenser för den sparfrämjande verksamheten var den internationella sparbankskongressen i Milano 1924.

"att sparbankerna alltifrån sin begynnelse haft en uppfostrande uppgift, att sparsamheten inte bör betraktas som ett offer, som pålägges de fattigare befolkningslagren, utan som en för alla viktig uppgift, såsom varande det bästa privata och sociala bruket av rikedom, att propaganda för sparsamhet måste vara en nödvändig beståndsdel i all sparbanksverksamhet, att alla sparbanker bör vara medvetna om sin plikt att utveckla denna propaganda på det sätt, som bäst passar i den omgivning vari de är verksamma, att sparbankerna i sin strävan till moralisk och ekonomisk folkuppfostran framför allt bör söka sin nödvändiga bundsförvant i skolorna och att de obetingat böra kunna härvid påräkna myndigheternas stöd".
- uttalande vid sparbankskongressen i Milano 1924

Redan 1925 beslutade Svenska sparbankföreningen att på initiativ av J H Jönsson inrätta en särskild avdelning för sparpropaganda. Uppdraget att organisera och leda den lämnades till denne.

Josef Hugo Jönsson

Josef Hugo Jönsson (1885-1942) var chef för Oppunda sparbank i Katrineholm 1918-1929 och för Uppsala sparbank 1929-1942. Han var ledamot av Svenska sparbanksföreningens styrelse från 1921 och från 1925 till sin död ledare för Svenska sparbanksföreningens avdelning för sparpropaganda.