Kulturminneslagstiftningen i Sverige

Men dessa bestämmelser hade faktiskt sin grund i den allmänna landslag som utformades redan under medeltiden.

Fornminneslagen kompletterades år 1684 genom att påbjuda inlösen av alla jordfunna föremål i ädelmetall och koppar. Lagen har sedan dess genomgått flera förändringar men trots detta behållit sin genom århundradena traditionsbundna karaktär.

Idag rådande bestämmelser

Den 1 januari 1989 trädde en ny lag i kraft - Lag om kulturminnen m. m. (SFS 1988:950) - vilken omfattar bestämmelser om bl.a. fornminnen, byggnadsminnen, och utförsel av kulturföremål.

Fasta fornlämningar definieras som:
"lämningar efter människors verksamhet under forna tider, som har tillkommit genom äldre tiders bruk och som är varaktigt övergivna."

Sådana fasta fornlämningar som mynt ofta påträffas i är:

• gravar, gravfält, kyrkogårdar och andra begravningsplatser
• samlingsplatser för rättsskipning, kult (offergropar, offerkällor), handel
• lämningar av bostäder, boplatser, arbetsplatser, arbetsliv och näringsfång
• ruiner av borgar, slott, kloster, kyrkobyggnader, försvarsanläggningar
• skeppsvrak äldre än etthundra år

Fornfynd är föremål som saknar ägare när de hittas och som:
"påträffas i eller vid en fast fornlämning och har samband med denna eller under andra omständigheter och kan antas vara minst etthundra år gamla."

Fornfynd från fast fornlämning tillfaller staten. Andra fynd tillfaller upphittaren men denna har skyldighet att erbjuda staten föremålen för inlösen. Denna bestämmelse gäller:
"föremål som helt eller delvis består av guld, silver, koppar, brons eller annan legering med koppar eller om fornfyndet består av två eller flera föremål som kan antas ha blivit nedlagda tillsammans" - depåfynd.

Det senare gäller även föremål som inte är av metall, t.ex. behållare av trä, näver eller bly.